En betraktelse på påskdagen…

När Alliansen tog över regeringsmakten 2006 efter ett långt sosseinnehav kände jag mig väl till mods – som en befrielse att slippa det tunga och grå korrupta socialistpartiet vid makten, vilket antyder att jag aldrig någonsin lagt min röst på detta parti.

Har alltid röstat borgerligt och därför stod hoppet nu om ett öppnare samhälle med större individuell frihet och kanske lite positivare och förnyad energi med en ny regering, utan att för den skull ha några större förväntningar på förändring.

Under de senaste åren har jag då och då tänkt på det allt stökigare samhället med förstörelse av allmän och privat egendom, kriminaliteten, det ökade våldet mot både yngre och äldre oskyldiga människor och allt fler som blivit offer – antingen dödade eller svårt skadade, fysiskt eller psykiskt, tillika med det trauma som drabbar anhöriga och närstående. Denna oro i samhället som många idag känner som en följd av ovanstående, har liksom smygit sig på och allt elände har blivit som en slags norm och anpassning till den övriga strukturen i samhället.

Svenskar är ett tålmodigt folk och vi är tacksamma för det lilla – vi opponerar oss inte i onödan över orättvisor och det vi tycker är fel håller vi hellre inom oss för att inte skapa konflikt. Så ser också omvärlden på oss, men frågan är om vi ser det själva. Jag tror att många håller med mig om att vi har stått ganska handfallna inför den tilltagande förstörelsen och nedbrytningen av vårt samhälle och då menar jag både bokstavligen och andligen.

Vi ser ett alltmer förslappat samhälle som inte längre bygger på moral, normer och sunda värderingar – överskridandet av alla gränser är det som gäller och det är lika med ett samhälle i förfall där trygghet, värdighet och mänsklig gemenskap viker av i samma takt.

I oktober 2009 skrev Jimmie Åkesson sin artikel i Aftonbladet som för mig kändes mer förlösande än den borgerliga valsegern 2006. Tystnaden var bruten, bilden klarnade och jag kunde tydligare se och förstå mångkulturens verkningar och konsekvenser. Islams utbredning i Sverige och Europa började intressera mig allt mer och jag insåg att det inte var en positiv utveckling  – snarare destruktiv och förödande.

Att sätta något hopp till våra makthavare att kunna motverka denna utveckling är inte till att tänka på eftersom dom blundar för vårt land och för oss som bor här – dom försöker få oss att tro att invandringspolitiken inte är någon stor fråga – nej, den är inte stor för den som inte vill erkänna misslyckandet med massinvandringen. Om den frågan är viktig eller betydelselös är inte att avgöra, varken för Sahlin eller Reinfeldt – det bestäms av väljarna i september.

Det har hänt mycket sedan Åkessons artikel och allt fler vågar uttrycka sina invandringskritiska åsikter utan att behöva tvivla på om man är främlingsfientlig eller rasist. Dessa epitet används bara numera av dom som fruktar att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen, så det är vid det här laget uråldriga uttryck som inte längre kan sättas i samband med åsikter vad gäller det som har med invandring, asyl eller flyktingpolitik att göra.

Idag finns bara en allians – den oheliga alliansen eller regimen som består av de två tunga betongblocken som tillsammans gör allt för att sätta de demokratiska reglerna ur spel, genom att avvisa, vända ryggen och sprida lögner om ett demokratiskt parti vid namn Sverigedemokraterna. För mig innebär det att dom vänder ryggen också mot mig och hundratusentals andra medborgare i landet Sverige. Spelar ingen som helst roll – jag kommer att vända dem ryggen när jag lägger min röst på det enda parti som värnar om nationen, om dess historia, traditioner, kultur och allt som vi identifierar oss med.

Många med mig tror jag undrar varför etablissemanget lägger ned så mycket möda och kraft på att misskreditera (granska är en annan sak) Sverigedemokraterna – ett relativt än så länge litet parti som man tycker inte borde vara något större hot mot den kolossala 7-klövern och media som ofta är deras medlöpare. Det finns dock undantag bland enskilda journalister. Eftersom SD varit ensamma om att påtala invandringens och integrationens  misslyckande, så är det just detta tabubelagda område som blivit den stora stötestenen som ingen får vända på. Om SD inte haft denna fråga på dagordningen, så hade allt varit frid och fröjd – för de sju systrarna – och den panikångestfyllda hetsjakten mot Sverigedemokraterna hade inte funnits där.

Så, det finns säkert flera skäl till att man inte vill se SD i riksdagen, men låt mig bara nämna två tänkbara orsaker –

1) Den ohejdade massinvandringen med en misslyckad integration har gjort att det här landet fått slagsida. Socialt, kulturellt och ekonomiskt, inte minst. Gigantiska summor pengar har skyfflats ut på någonting som inte gett något bra resultat. Ger mig inte in i statistik eller redovisning av kostnader – det finns andra som gör det bättre. Detta kommer också fram i ljuset om eller när SD kommer in i riksdagen. Av den anledningen vill man heller inte inför valet debattera med Jimmie Åkesson eftersom han är obekväm och säger obekväma sanningar.

2) Kanske ännu allvarligare är den tilltagande svenskfientligheten, föraktet mot den vanlige svensken och svenska värderingar – från våra politiker. Det är det som kallas landsförräderi. Det här landet kommer sakta brytas ned så att gränserna kan suddas ut och vi blir i stället utlämnade till att surfa på den stora och djupa globala oceanens vågor utan mening eller mål – så ska vi kontrolleras och hållas i schack i ett allt mer konfliktfyllt mångkulturellt samhälle. SD värnar om motsatsen och därför är dom också det stora hotet mot etablissemangets maktposition vars grundvalar kan vara på väg att rämna och falla sönder.

Detta är min egen lilla betraktelse och kanske någon känner igen sig i den och tycker som jag att det är angeläget att få ordning på det här landet innan det är för sent. Ibland hör man röster som säger att nu lever vi i en global värld och vi kan inte gå tillbaka i vår historia och tro att allt ska bli som förr. Nej, det är heller inte det som är meningen, men vi kan värna om vår nations suveränitet – vi kan och bör se om vårt eget hus annars kommer någon annan att göra det åt oss och det blir inte så lyckat, tror jag…

Kan känna stor sorg i hjärtat å di gamles vägnar, som plöjde i den svenska myllan och slet för sin egen överlevnad och för att generationer efter dom skulle kunna leva ett drägligt liv. Nu kommer belöningen och erkännandet i form av en hundralapp till i portmonnän samtidigt som de ser det samhälle dom byggde upp sakta förfalla inifrån. Att stoltsera över att man ger en liten slant i utbyte mot en röst är enbart ett hån och ett uttryck för den ovärdiga människosyn som florerar i riksdagens ombonade kamrar.

Gott folk!

En avgörande enkel fråga som vi idag måste ta ställning till:

–  Vill vi ha forsatt massinvandring och ett alltmer utbrett islamistiskt samhälle – eller vill vi inte det?

Följdfrågan blir:

–  Ska en maktelit avgöra den frågan, eller ska svenska folket bestämma hur vårt samhälle ska se ut?

Dessa frågor behöver vi inte jiddra med någon om i PK-Sverige. Det som står på valsedeln är det enda språk makthavare förstår – den röstsedel som vi lägger i urnan är det språk vi använder när vi vill bestämma om hur vårt eget land ska se ut från och med i höst och framgent. Samhällsinstansernas alla lager och skikt som går maktens ärenden har under årens lopp blivit sammanpressade och tillrättalagda i syfte att tillrättalägga våra åsikter så att alla kan fösas in i en och samma fålla utan att protestera. Där kan alla bräka och bråka inbördes och ju större motsättningarna är i skocken, desto bättre är det för dom som föst in dem, så länge inte delar av skocken kommer på att dom är instängda och vill ut förstås – ut på de gröna ängarna där de kan beta i lugn och ro eller springa och skutta fritt om de så vill. Där är vi nu och allt blir tydligt, men bara för den som inte vill fortsätta sitt liv i fållan. Vi behöver inte längre vara i valet och kvalet – det räcker med valet, i september!

Låt mig få bjuda på några rader från Jimmie Åkessons tal från valkonferensen i Solna lördagen den 27 mars:

”Partivänner,

Jag brukar tala om den speciella SD-andan, den anda som tagit oss så här långt trots alla motgångar och försök att stoppa oss. SD-andan är den anda, som Rocky Balboa – ni vet filmboxaren – sammanfattade i orden:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta och ändå röra dig framåt. Det är så du vinner.”

Jag kan bara beundra Jimmie Åkesson och övriga i Sverigedemokraterna, som är dom enda som på allvar visar att dom vill kämpa och ta ansvar för vårt land  – som trots allt motstånd, spott och spe från både media, politiker och från alla håll och kanter ändå uppvisar lugn, saklighet och ödmjukhet, vilket för min egen del inger förtroende och respekt. Och hopp.

Dom förtjänar allt stöd!

Önskar alla ett fortsatt trevligt påskfirande!

/ Inspirone

SvD

SvD

AB