Journalistik

När SD-ångesten stiger

är det skönt att ha de två tunga politiska blocken att luta sig mot.

Att beskriva likheter och olikheter dem emellan – inte som upplysning för läsare och väljare i första hand, utan snarare att för sin arbetsgivare och sina kollegor visa upp något av sin analytiska förmåga om man nu tycker att man besitter den.

Det kan ju vara så att man i sina svagare stunder när tillvaron känns grå tvivlar på den saken, sin prestationsförmåga menar jag – att då via sin yrkesutövning få bedriva någon form av egenvård är väl både mänskligt och förståeligt, trots att man inte är någon nybörjare i branschen.

Nu kanske någon inbillar sig att det är DN:s Henrik Brors jag skriver om, men så är inte fallet. Spontana tankar dyker bara upp när jag till hälften läst vad Brors skriver och det slår mig att det är dags för både politiker och journalister att vässa sina slöa knivar – efter valet ligger förmodligen den goda väldoftande marinerade steken på bordet…

Alla inbjuds att ta del av den glada festen, även dom som försökt att manipulera, vilseleda och sprida lögner till det svenska folket om det svenska partiet Sverigedemokraterna.

4,3 procent i senaste mätningen från Skop – livet är en fest!

Nu ska jag i alla fall av ren artighet läsa resten av artikeln i DN om de två blocken…

Annonser

Censuren slog till

Allt började med Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet förra året – en artikel vars syfte var att lyfta fram en fråga som aldrig tidigare debatterats – nämligen islams växande utbredning i Sverige. Denna artikel blev en väckarklocka och ett uppvaknande för många i det här landet.

Dynamiten från Åkesson fick de båda tunga betongblocken i riksdagshuset att skaka i dess grundvalar. Det politiska och mediala etablissemanget hamnade i en akut kris – ett trauma – och här började karusellen snurra. Strategin för hur man från motståndarsidan skulle förhålla sig till Sverigedemokraterna blev angelägnare än någonsin, för man insåg när opinionsundersökningarna presenterades att Jimmie Åkessons artikel i AB också hade fått positivt genomslag.

Ta debatten med SD eller ignorera, låtsas att dom inte finns! Kalla dom rasister och främlingsfientliga! Ingenting hjälpte och paniken var påtaglig när det blev uppenbart att partiet skulle ha en god chans att komma in i riksdagen efter 19 september 2010.

(mer…)


Granatattack från Gaza

Attacken från militanta grupper i Gaza var den första på flera månader, skriver DN idag den 30 juli. (TT-Reuters)

Fyra raketer från Gaza mot Israel, skriver DN den 25 juli. (TT)

DN – den felande länken…

Sedan början av året har omkring 90 raketer eller granater skjutits mot södra Israel. (TT)


Frågan om invandring

skulle inte bli en stor eller viktig fråga i valrörelsen förutspådde företrädare för riksdagspartierna och media redan förra året. Nej, det är helt sant eftersom man utgick från att ingen annan än dom själva skulle bestämma dagordningen för vilka frågor som skulle finnas på agendan.

Förutsättningarna för att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen var just att frågan om invandring inte skulle lyftas varken i tv-debatter eller få utrymme i media.

Det var upplägget och så var det tänkt. Trots att man utestänger SD från både partiledarutfrågningarna och slutdebatten i SVT, så kvarstår ändå att frågan om massinvandringen till vårt land är den mest debatterade – inte i gammelmedia eller offentligt i riksdagshuset (kanske i korridorerna och garderoberna) – på nätet, på arbetsplatserna och hemma i stugorna diskuteras det flitigt och det är det som är av betydelse.

De verkliga valstugorna finns redan och det är köket och vardagsrummet hemmavid, där de för Sverige så viktiga och avgörande frågorna för framtiden diskuteras eller funderas över.

Där avgörs också hur det politiska och parlamentariska läget kommer att se ut efter valnatten och fram på småtimmarna. Den politiska och mediala eliten som tror sig spela i den högsta divisionen trodde sig själva vara så kvalificerade och smarta att de skulle genom en egen agenda kunna påverka och bestämma valutgången i september.

De får gärna inbördes i sitt slutna system debattera sina frågor, men faktum kvarstår att stora delar av svenska folket har vaknat och insett att det inte står rätt till i landet och hyser därför ingen större tilltro till de etablerade riksdagspartierna. Det är detta som resultatet av valutgången kommer att visa.

Vi som kämpar för tolerans och öppenhet…” skriver Cecilia Malmström och Jasenko Selimovic i sin debattartikel i GP, men det rimmar ganska så illa med tanke på alla dörrar som varit stängda och slutna för vanligt folk under flera årtionden för att dölja sanningen om den svenska invandringspolitiken.

”Ett slutet samhälle blir snabbt intolerant…” (Malmström/Selimovic)

Så sant som det var sagt

/ Inspirone


Expressens ledare 18 april

är ett tydligt uttryck för bitterhet och frustration över

–  Sverigedemokraternas framgångar

–  de nya mediernas framgångar

–  att allt fler ifrågasätter Expressens trovärdighet

Nu ska man minsann ge igen genom att skriva om moskéer och muslimer.

Oj oj, Ledarredaktionen på Expressen!


Rekommenderad läsning

”På 1950-60-talen hade Sverige en sund invandring av arbetskraft. Tillsammans med folkhemmets kamp för assimilering av nyanlända och värdet av en homogen kultur med sann nationell identitet, blev Sverige det rikaste landet i världen. Samhället var tryggt, stabilt, brottsligheten låg, BNP högt och skatterna låga. Sverige var en attraktiv handelspartner och företagsvärlden blomstrade.

Men vad hände egentligen? Vi har fallit som en sten i välståndsligan, folket jobbar i ihjäl sig och mår dåligt, medan över en miljon människor går sysslolösa. Ungdomarna kommer inte in på arbetsmarknaden; fackens maffialiknande metoder, LAS och andra uteslutande regler och dogmer håller utvecklingen tillbaka. Våldsbrottsligheten är skyhög, våldtäktsligan i Europa toppas av Sverige med råge.

Något hände uppenbarligen i 1970-talets början. 1968 var året då 40-talisterna stod på barrikaderna och skrek ”ner med kapitalismen”. Man efterlyste ”solidaritet med världens folk” (Sverige = alliansfritt!!!), ”ner med USA”, ja i stort sett ”ner med allt”. Åter igen, vi bodde alltså i ett blomstrande välståndsland. Vad ville de egentligen? Man ville ha, inte socialdemokrati, inte ens socialism. Det var Marx som var Gud och Mao hans profet. Man kan verkligen undra hur en generation som så ivrigt proklamerade för öppenhet, medvetenhet och kampfronter, kunde beundra kommunistiska diktaturer.

Nåväl, 40-talisternas högt uppskruvade megafoner skapade det vi idag kallar för ”välfärdsamhället”. Ett system som har givit oss världens största offentliga sektor med världens högsta skatter, utarmande av företagskulturen, där alla måste jobba för att klara av att betala alla skatter och avgifter. Där makten över det egna livet har krympt till en valnöts storlek. När båda föräldrarna jobbar lämnas barnen in på dagis, ett slags förvaringsanstalt i Alva Myrdals anda. Barnen blir vilsna och otrygga över att splittras upp i så många ”uppfostrare”. Svenska barn mår i ett internationellt perspektiv ovanligt psykiskt dåligt. I andra länder varnar man för att ta efter det svenska exemplet.

Den egna ekonomin är otillräcklig och barnfamiljer är därför en stor massa bidragstagare. När inte den egna ekonomin räcker till, tar bidragssystemet vid. Man betalar sålunda först in 60% av all inkomst (kommunal, statlig skatt + arbetsgivarens utgifter för att ha folk anställda), för att sedan begära tillbaka en del av denna. Byråkratin är därför ofantlig, 5-600 myndigheter (inget vet, jag har kollat), kollossen på lerfötterna vet inte vad som är början och vad som är slutet, vad någon av händerna sysslar med.

Och så på detta: invandringen. Från sjuttiotalets början till idag, har Sverige tagit emot bortåt 1,5 miljon nya invånare. De senaste åren har invandringen legat på c:a 100.000, mestadels anhöriginvandrare. Den internationella solidariteten innebar alltså att vi har infört svängdörrar in i landet. Intressant nog så sammanfaller byggandet av bidragssamhället med denna extrema befolkningstillökning. Man kommer ofta från länder i Mellanöstern, majoriteten är muslimer. Asylskälen är ofta mer än tveksamma, man tar sig hit via människosmugglare och betalar bortåt 100.000 kr för en resa hit. Inga fattiglappar således. En frapperande del av dessa människor kommer aldrig in i det svenska samhället. Mindre än 50% går och lär sig svenska på SFI. Man bildar egna enklaver där man lever i stort sett som man alltid har levt, bara lite mer strikt, eftersom man tenderar och bli mer fundamentalist än i hemlandet. I vissa grupper, t ex irakier och somalier är arbetslösheten 70-80%. Lärare på skolorna med mycket invandrarbarn hävdar att dessa inte har den minsta lust att bidra med en fena till det svenska samhället. Istället åtnjuter man frukterna av 40-talisternas idealsamhälle. Media frossar numera i hur ”frustrerade” invandrarna är på det svenska samhället och att man tar ut det hela genom att bränna ner förorterna. Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten.

Och det är alltså detta som är det mångkulturella samhället. Det största problem vi har i vårt land. Och ingen får prata om det. Gör man det är man rasist och kan bli av med jobbet.

Robert Putnam har publicerat flera rapporter som pekar på samma sak. Mångkultur medför ett allt tystare, otryggare, instabilare och normupplöst samhälle. I slutändan upphör samhället att kunna upprätthålla fasaden som demokrati. Han pekar på värdet av homogenitet och och en enad nationell identitet som grundvalar för att allt ska fungera.

Men i Sverige ryggar makteliten för sanningen. Jag är säker på att man ligger på kvällen och smygläser Robert Putnam och håller med i varje stavelse. Men här slår försvaret till; oönskade impulser måste omedelbart förpassas till sin mörka bakgård. I det öppna ljuset blir man därför en stark förespråkare för det man innerst inne känner är fel. Detta fenomen kallas reaktionsbildning på psykologspråk.

Och dessutom bär Sverige på gamla försyndelser. Neutralt och alliansfritt stod vi pall för Hitler. Men vad kostade detta? Vi höll tyskarna om ryggen, hade diplomatiska och idrottsliga förbindelser med dem och lät soldaterna passera genom landet för att de lättare skulle kunna anfalla våra grannländer. Grannar som vi för övrigt kastade ut när de kom och bad om vår hjälp. Den svenska solidariteten har uppenbarligen sina brister.

Men med krigsgenerationen, 40-talisterna kom så vår chans att lätta på skuldbördan. Och här står vi nu idag. Med skägget i brevlådan men utan att ha fått ut ändan ur vagnen. Vi är förnekelsens folk och likt alkoholistens envisa försvar för att få dricka, tror vi det gör oss goda att blunda, räkna till tio och prisa välfärdssamhällets lågvattenmärke: mångkulturen.”

Maj Grandmo

/Artikeln publicerad på Newsmill 2010-04-09

…men har både censurerats och nu senast raderats från Newsmill.

K o l l a p s  med rödbetor på Newsmill – sajten som sjönk ner i dyn – och så var sagan slut!


Dagens Dumheter

Stämningen är allt annat än livslustig på Dagens Nyheters redaktioner. De fornstora dagarna då man rakryggat stod upp och skålade för framgång och en ljus framtid, har förbytts i ett framstupa sidoläge där en unken blöt snuttefilt är dess enda njutning och tröst.

Den lilla ork som finns kvar ägnar man nu åt att förfasa sig över alla ”rasistiska och främlingsfientliga kommentarer” – en definition som DN flitigt använder för åsikter som inte passar in på Dagens Dumheter.

”Sverigedemokraterna har i många av årets opinionsmätningar passerat riksdagsgränsen. Den ekonomiska utvecklingen med ökad arbetslöshet är troligtvis en viktig orsak, tror Christoph Andersson. Men också de nya kommunikationsvägarna”.

Den pågående massinvandringen och dess negativa konsekvenser är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade sympatier. Den öppna kommunikationen ökar medvetenheten för detta faktum.

Motsatsen är att lägga locket på – eller den blöta filten, om man så vill.

Som man ligger får man bädda!

Den där revolvern…vad håller ni nu på med?

Dagens Dumhet – alla kategorier!