Smaklöst!
I går kunde man se Kvällsöppet där första delen handlade om mordet i somras på 15-åriga Therese. Ett år och åtta månader sluten ungdomsvård blev straffet för killen och tjejen som dömdes för mord och anstiftan till mord. Många har reagerat över straffet som utdömdes i förhållande till gärningen och det var just detta som diskuterades under programmet.
Medverkade gjorde morbrodern till Therese som tidigare fått representera familjen i olika sammanhang. Han berättar deras gemensamma upplevelser direkt efter mordet, chocken och sorgen som nu präglar deras vardag och kommer att så göra resten av deras liv.
Bland annat berättade morbrodern att han haft tillfälle att sitta bredvid pappan till sonen som dödade Therese och samtalat med honom. Ödmjukhet som denne man utstrålar, säger att han inte dömer utan har i stället förståelse för att också den pappan är förtvivlad och känner sorg över det hemska som hände.
När det ämnet är avhandlat går man snabbt över till nästa ämne – två som ska debattera mot varandra angående skolans undervisning om analsex…
I kväll kollar jag på Debatt med samma ämne som i Kvällsöppet – mordet på Therese och ifrågasättande av straffet som utdömdes i förhållande till själva gärningen.
Där sitter morbrodern – återigen – med lätt nedsjunket huvud och med sorg i blicken. Tiden ägnas mycket åt att tala om behovet av vård och behandling för de två som dömdes, hur domstolen har räknat fram strafftiden och hur viktigt det är för dessa två, att efter avtjänat straff, kunna återanpassas i samhället.
Tiden efter mordet och fram till nu har de två som dömdes för mordet fått psykologhjälp, handledning och mycket stöd från samhällets sida och det kan inte vara så mycket att ifrågasätta, men…
Morbrodern får också frågan vilken hjälp familjen och de anhöriga till Therese fått och svaret blir: ”Tre sömntabletter på sjukhuset…ingen hjälp från samhällets sida, inte någon har tagit någon kontakt”. Det går ett stilla sus i publiken som vänder sig mot morbrodern som en gest för att visa empati och att dela den sorg och bestörtning han känner.
Precis som i Kvällsöppet går man snabbt över till ett annat ämne – nu är det skönhetsoperationer…
Själv tänker jag, om de båda programmen tvunget måste ha denna blandning av debattämnen under samma programtid, så kunde man åtminstone börjat programmen med analsex respektive skönhetsoperationer. Med lite känsla för respekt och värdighet kunde man avslutat kvällen med att tala om den tragiska händelsen i Stureby. Varför gjorde man inte det?
Vad tänker morbrodern där han sitter i Kvällsöppet och Debatt…
Det tar sig
Efter Jimmie Åkessons artikel flaxade det till riktigt ordentligt och paniken bredde ut sig till den minsta grad bland många som representerar media och de politiska partierna, att det var på håret att den inrättade krismyndigheten fick träda in och hantera den uppkomna situationen. Kanske räckte med riksdagens lokala krisgrupp och en gemensam debriefing för att minska stressreaktionerna bland alla som drabbats av detta trauma.
Det verkar i alla fall som det haft någon effekt då några i söndagens Agenda satte sig tillrätta på pinnen för att utvärdera och stämma av nuläget tillsammans. Trygghetslinjen fungerar. Syftet med programmet och samtalet var som jag förstår bland annat att diskutera hur etablissemanget ser på den uppmärksamhet Sverigedemokraterna får och vem som vinner eller förlorar på det, samt hur blockpolitiken kan påverkas om SD kommer in i riksdagen. Att inte någon från SD var inbjuden förklaras med att man inte skulle diskutera deras politik utan riksdagspartiernas hantering av dessa eventuella konsekvenser. Ett trauma har lagt sig över maktens boning.
Ska inte ytterligare referera till programmet och vad som framkom, men jag kan konstatera att Maud Olofsson gläntar lite på dörren och förmår sig till att säga att det måste finnas en öppen debatt med en saklig diskussion – hon tillrättavisar också Mona Sahlin som gärna vill framhäva makten - och MO säger vidare att det inte får bli en tävling inbördes mellan de etablerade partierna.
Daniel Pohl från tidningen Expo och Maud Olofsson var väl ändå dom som nyktrat till något och kunde på ett sakligt sätt föra ett samtal i den här samlingen. Att ha kommit så här långt att till hälften, någonstans långt inne inse att man behöver föra upp frågan om invandringens och integrationens politik – att till och med förstå, även om det är svårt att säga, att man måste prata med Sverigedemokraterna är ett framsteg.
Att någon gång i framtiden lite diskret i ett liknande sammanhang, i media eller i en debatt till och med på utandning viska fram att det kanske ligger något i det som Jimmie Åkesson säger. Det blir inte lätt även om det måste fram – men man vet aldrig, det kan komma när man minst anar det. Nu är det ju inte det som är det primära. Det krävs dialog och samtal kring viktiga frågor som gäller integration och invandring och det är dom frågorna som ska diskuteras och debatteras. Det är dessa frågor som Jimmie Åkessons artikel handlade om och som utlöste paniken i korridorerna. Nu finns det ingen återvändo…
Man kan inte utestänga någon för att man inte delar dennes åsikter och uppfattningar. Enligt alla demokratiska spelregler har man givetvis skyldighet att också acceptera och räkna alla röstsedlar på valdagen 2010.
Detta är vad som gäller i det här landet. Det tar sig.
Gomorron Sverige!
Läs också i Expressen:
Guillou – Ung och Grandios
Efter att ha kollat på videointervjun med Jan Guillou angående KGB-historien, så gör jag några reflektioner – inte om själva storyn eller vad som kan vara möjligt eller omöjligt – utan mer hur Guillou väljer att framföra sin berättelse. Jag återger endast några lösryckta meningar och citat från Expressenintervjun som ni själva kan se om ni så vill.
Han är noga med att betona att han bara var 22 år, en naiv ung reporter på FIB-aktuellt och tycker att det är en rolig historia om barnsliga unga journalisters drömmar. Det var en lek hämtat från James Bondfilmerna, men säger också att han odlade kontakten med KGB-officeren.
Väldigt barnsligt när vi trodde att vi skulle komma in i ett rum där dom andra spionerna sitter, säger Guillou och gnuggar sina händer. Tillägger att så går det absolut inte till, det vet jag. Ger man sig i lag med en KGB-officer kommer man aldrig att träffa några andra spioner säger han.
På frågan från reportern om han berättat för fler, så svarar han ja, men mer som en rolig historia. ”Hur dum får man bli som ung reporter…”. Jan Guillou ger oss bilden av en ung naiv reporter 1967 för att vi ska inse hans oskuld, men samtidigt har han ett stort behov av att påminna oss om att han vet hur saker och ting ligger till och förhåller sig. Det är väl den Jan Guillou som vi bäst känner igen.
På frågan hur han egentligen kom in i det här svarar han ungefär så här: ”Den vanliga vägen som är standard hur man värvar agenter, det här är klassiskt…den här bildningen jag skaffat mig under tiden om underrättelseverksamhet är ljusår från tiden som ung reporter på FIB-aktuellt då jag skulle avslöja KGB…det här är spännande…KGB odlade kontakten med en ung man…”.
Guillou berättar hur KGB-officeren förbereder sig i timmar för att träffa honom eftersom Säpo hänger och övervakar. Hur agenter ska uppträda om man behöver ta kontakt tex; om man ringer lägger man på luren och ringer sedan upp efter 40 sek, inte 50 eller 45, sedan lägger man på luren igen och då vet han att det är jag och ingen annan. Sedan går man till en telefonkiosk. Detta är grundkurs, säger Guillou.
Finns det fler saker du har att berätta om, frågar reportern. Då skrattar Guillou,”…det vore en överdrift att säga att jag varit en CIA-agent också…det är klart att jag träffat folk från CIA…”. Hur tror du att detta kommer att påverka ditt eftermäle? På det svarar Guillou att han som tidigare kommer att dyka upp i medierna vart tionde år som hittills,…och det är klart att jag berättade för Säpo vilka som infiltrerade Palestinagrupperna…
Tycker det är lite intressant dock att reflektera över hur Guillou gör sig oantastlig genom att återge bilden av sig själv vid den tiden det begav sig, bilden av den unge och naive reportern för vilken allt var en lek. Han som nu inte vill hamna i trouble och bli skadeskjuten av den här historien vill ju försvara sig på ett sätt som inte är speciellt märkligt eller särskilt uppseendeväckande på något sätt.
Det som heller inte är så förvånande är att Jan Guillou i samma andetag och som motvikt visar sin grandiosa och lite förträffliga sida. Kan så vara att det också är ett sätt – om än omedvetet – att försvara sig på, eller helt enkelt att dölja det obehag och oro han känner inför den här sortens publicitet. Vem skulle inte göra det.
Man får inte glömma att Jan Guillou är en storslagen författare (har inte läst en enda av hans böcker) och lever som agent och spion kanske varje dag.
I sina romaner då får man ju förutsätta.
Mona från Månen
Arton procent av väljarna vill se Sverigedemokraterna i riksdagen. Mona Sahlin tror inte att det har med invandringspolitiken att göra. ”Jag tror mer det är missnöjet”, säger Sahlin.
Missnöjet med vadå? Kan det vara invandringspolitiken månntro. Ett tydligt och talande exempel på hur långt från verkligen Mona från Månen är och hur lite koll hon har på vad som händer ute i samhället.
De där arton procenten tror jag speglar att många idag känner en lust att engagera sig i politiken och är beredda att ge Sverigedemokraterna sitt stöd. Denna undersökning gjordes innan kvällens Agenda sändes.
Upplägget utan någon representant från SD var ett klart taktiskt misstag, vilket gav ytterligare poäng till laget som inte ens var inbjudet till match. Spel mot ett mål och ändå lyckas man med bedriften att göra självmål.
Därför tar Sverigedemokraterna och deras supporters hemma i stugorna hem spelet trots att man inte deltog.
Grattis till segern!
Reinfeldts mardröm
Att inneha orförandeskapet i EU förpliktigar. Tiden går och det gäller för Reinfeldt att visa att han är en statsman, att han kan driva de centrala och viktiga europeiska frågorna med kraft, trovärdighet och ta ansvar fullt ut de korta sex månaderna han har på sig. Även om detta uppdrag inte ska överdrivas så är det prestigefullt för Reinfeldt personligen, att som en representant för värdlandet Sverige, tillskansa sig ytterligare ett gott anseende och ansikte utåt mitt i Europa och mot världen i övrigt.
Ingen annan torde väl vara mera lämpad att kunna axla den manteln än just Fredrik Reinfeldt för tillfället. Ska man nämna en av hans starka sidor så är det väl just den sociala kompetensen och förmågan att anpassa sig till etablissemanget i det återupprättade romerska riket.
En av förhoppningarna eller kanske till och med en förutsättning för ett lyckat uppdrag som ordförandeland för EU är att inrikespolitiken i värdlandet flyter på utan intermezzon som kan riskera ta fokus från det ”egentliga” uppdraget – allt annat än borgarfred är uteslutet.
Efter Åkessons artikel snurrade det till helt plötsligt bland alla riksdagspartier. Så tydlig som statsministern var i sitt uttalande i sin syn på Sverigedemokraterna och ett uteslutet beroende av dom har han inte tidigare varit. Men, i Reinfeldts ögon lyste också en oro och ett motstånd mot att behöva engagera sig och ta ställning i detta uppkomna kaos – han har ju EU-frågorna att tänka på.
Den egentliga oron tror jag inte har ett dugg med att Sverigedemokraterna har äntrat scenen och skrivit en främlingsfientlig artikel som publicerats i Aftonbladet. Varför skulle en enda artikel föranleda att man just nu i panik funderar på att till och med möblera om i och mellan blocken, för att förhindra detta parti att komma in i riksdagen, som där skulle kunna få inflytande över invandringspolitiken.
Varför denna hysteri mitt i ordförandeskapet och mitt framför ögonen på hela Europeiska Unionen. Borgarfred var det vi ville ha. Ingen lek i ankdammen hemmavid.
Nej, Fredrik Reinfeldts mardröm är att det finns intressen och krafter utanför och innanför Sveriges gränser som är mer okontrollerbara än Sverigedemokraterna – men som kontrollerar – som inte vill ha någon annan invandringspolitik än den nuvarande rådande. Budskapet är tydligt och klart. Det är inte nytt, men det är intensifierat.
För Fredrik Reinfeldt är detta inte bara en mardröm. Detta är verklighet. Det har varit tyst om integration och invandringspolitik under en längre tid.
Det har sina skäl. Så, vem eller vad styr då invandringspolitiken?
Rädslan.
Ashkelon…
…Ashkelon…
Känner igen namnet på staden… har inte varit där, men har hört om Ashkelon… senast i morse… en raket exploderade vid tiden på morgonen då barn var på väg till sina skolor. Raketen avfyrades från Gazaremsan och detta var inte den första eller sista attacken mot Ashkelon och dess invånare.
Mellan Gazaremsans nordligaste del och Ashkelon är det 12 km – den stad som ligger närmast och därmed utsatt för Hamas raketbeskjutningar från Gaza.
Ashkelon…och Ashdod som ligger något längre norrut – nämns inte bara i media…
”Men se, Herren skall återigen göra henne fattig, han skall bryta hennes murar ned i havet, och hon skall själv förtäras av eld. Askelon må se det med fruktan och Gasa med stor bävan… Gasa mister sin konung, Askelon bliver en obebodd plats. Asdod skall bebos av en vanbördig hop; så skall jag utrota filistéernas stolthet… Och jag skall slå upp mitt läger till ett värn för mitt hus mot härar som komma eller gå, och ej mer skall någon plågare komma över dem; ty jag vaktar nu med öppna ögon”. (Sakarja 9:4-8).
”Ty Gasa skall bliva övergivet och Askelon varda en ödemark; mitt på ljusa dagen skall Asdods folk drivas ut… Ve eder som bebon landsträckan utmed havet…”. (Sefanja 2:4-5).
”Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och i gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan”. (2 Petr. 1:19).
Ashkelon…
Shimon Peres
ger svar på tal. Tillfredsställande att höra en man trots, eller tack vare sin höga ålder framföra sina enkla och kraftfulla formuleringar så att alla kan förstå budskapet.
Vid ett samtal med Peres hade Reinfeldt enl Svd ifrågasatt vad Israel kan vinna på att militärt försöka lösa konflikten med palestinierna. Med tanke på Peres tal om avsikten med och bakgrunden till bombningarna blir hela frågeställningen helt knasig.
Det finns också dom som inte vill förstå de enkla sanningarna om Hamas raketskjutningar genom åren och Israels reaktion, men det är en annan sak.
Att Erdogan lämnade konferensen i vredesmod visar väl något på oförmågan att kunna kommunicera och hålla en öppen dialog – det viktigaste redskapet i alla konflikter och överenskommelser.
Erdogan tyckte att han inte fick tillräckligt med talartid och att detta var anledningen till att han reste på sig och gick – men då får han väl också lära sig spelreglerna – och respekt.
Shimon Peres ringde senare upp Erdogan.
Ödmjukhet.
Många lärdomar på en gång och speglar även attityderna i den aktuella konflikten om man vill fördjupa sig ytterligare.
Bra jobbat Shimon!
ISRAEL
SKA UTPLÅNAS!
Det tycker inte bara de här gängmedlemmarna – också i vårt land finns det många som ropar död och förintelse, kastar flaskor och ägg.
Ett primitivt sätt att uttrycka och hantera sina känslor. På tal om fred.
Frågan är hur många av er som egentligen vet vad ni pysslar med – och varför…
Är ni också beredda att spränga er och andra i luften.
En garanterad plats i Paradiset…
Vakna Sverige!
Idag lägger jag in en blåvit flagga i headern ovan för att jag tycker att den gör sig bra där. Detta är givetvis mitt sätt att visa stöd för Israel och det judiska folket eftersom jag inte kan stämma in i kören som disharmoniskt skriker ut sitt hat och vill se Israel utplånat.
Själv ger jag inte utrymme för hat mot någon sida, men står upp för Israel och dess folk mot dom som vill deras död och förintelse. Den 17 januari var jag i Humlegården i ett speciellt ärende vid tillfället för demonstrationerna mot Israel och jag kände bara olust mot det sättet att uttrycka åsikter – i stället ökar mina sympatier för Israel och utifrån ett historiskt och framtida perspektiv finns mitt stöd för det land och det folk som allt fler kommer att vända sig emot.
Hemlösa
erbjuds att flytta in i olika härbärgen i samband med att Obama ska installeras i Vita Huset, och kanske dom är tacksamma för att dom får både husrum och barack.
Så här ser den tillträdande presidentens nya kärra ut – Cadillac One.
Kallas även The Beast…
Eld upphör
lär vi nog snart få se i Gaza inklusive raketbeskjutningarna in i Israel – låt oss tro inom en vecka eller eventuellt tidigare. Det är inte samma sak som fred i Mellanöstern men ger ändå lite utrymme för att utforma ett fredsavtal mellan inblandade parter.
Med Barack Obama i spetsen tillsammans med företrädarna för EU och FN kanske vi får se en bredare uppslutning kring fredsprocessen än vi tidigare sett och där Europeiska unionen kommer att få en allt mer framträdande roll under de närmaste åren.
Fred i Mellanöstern – är det möjligt…
Ja, det är fullt möjligt – beroende på vad vi menar med fred – en fred som omgärdas av falsk säkerhet är kanske det mest troliga – men då kommer den inte att vara särskilt långvarig.
Samtidigt med välformulerade fredsavtal om olika åtaganden att leva upp till så kommer hatet mot Israel och det judiska folket att växa.
Just av den anledningen kommer en eventuell fred att bli -
enbart skenbar…
Israel
är ett land som av sina fiender ska utplånas – raderas ut och inte få existera.
Judehatet breder ut sig allt mer i världen och alla ska komma att vända sig emot Israel – allt enligt de forna profeterna vågar jag säga i detta sekulariserade landet Sverige. Det vi ser och hör från media är skildringar av krigets blodiga verklighet men också propaganda i syfte att sprida hatet mot Israel, mot det judiska folket.
Enligt Ulf Nilsson på Expressen ser vi mer av ensidig vinkling i Sverige än i de stora TV-bolagen, som kanske är lite duktigare på att objektivt förmedla händelseutvecklingen i den aktuella konflikten och även andra stora nyhetsrapporteringar världen över.
Carl Bildt skriver på sin blogg – ”Massiva demonstrationer i många länder – alls icke bara i Sverige – mot att kriget i och kring Gaza fortsätter. Och i grunden är det ett hälsosamt tecken i våra demokratier att människor reagerar mot krig och lidande.”
Är inte så säker på Carl att det alltid är av godo eller så hälsosamt. De demonstrationer vi nu kan följa präglas av hat mot ett land och dess folk. Att hata är ett personligt ställningstagande även i frustration och masshysteri och enskilda individer bör också lära sig – om än inte älska sina fiender – så i alla fall söka frid och fred i sitt eget hjärta.
Nu är hatet riktat mot Israel och det judiska folket.
Det är också bekymmersamt.
Som sagt – man behöver behålla perspektivet…
Förvånad – men ändå inte…
…att Utrikesminister Carl Bildt via bloggen svarar en orolig mor vars barn är i Gaza.
Besöker ”Alla dessa dagar” regelbundet och om man läst senaste tidens kommentarer har det låtit som om det är utrikesministern som startat konflikten i Mellanöstern. Förmodar att man i regeringsställning blir luttrad med tiden, men Carl Bildt är människa precis som du och jag och det tycker jag att man kan tänka på då och då.
Hur som helst har vi i detta land en väl skickad utrikesminister med gott anseende också internationellt vilket givetvis är mycket betydelsefullt - inte minst i dessa dagar och framgent.
Som någon sa i en kommentar - i smått och i stort!
Det tycker jag passar väldigt bra in på Carl Bildt – just idag!
Bra jobbat utrikesministern!
Journalister
och media som vill spela hjältar och inte får komma in i Gaza blir sura och upprörda. Israel uppger att det är en säkerhetsrisk – vilket alla borde inse – inte minst journalisterna själva. Israel varnade också Hamas men dom fortsatte med sin raketskjutning och dom fick ta konsekvenserna av det.
Det gäller också journalister. Räcker gott och väl med den inhemska rapporteringen som sker även om den blir ensidig.
Vad skulle hända om en journalist blev skadad eller dödad av israeliska soldater…
Israel kommer att fortsätta sin strategi till dess uppdraget är slutfört att tillintetgöra Hamas möjligheter att avfyra raketer in i Israel. Det är också en tydlig signal till Syrien och Iran m. fl.
Det finns stora risker i Israels agerande men landet kommer alltid att försvara sig och sitt folk – även när hela världen vänder sig emot dom.
Dödsoffer är som bekant oundvikligt i krig, men det finns ändå en ambition och ansvarstagande från Israels sida att så långt det är möjligt undvika offer bland civilbefolkningen – och journalister…
Mellanösternkonflikten
engagerar många och allt fler får ett bredare perspektiv genom att ta del av inlägg och kommentarer hos olika bloggare, men på Rawia Morras blogg är det stopp för kommentarer om du är anonym eller inte delar den gällande uppfattningen på den bloggen. Det är helt ok för min del men var ändå intresserad av anledningen till dessa till synes primitiva reaktioner och aggressioner som genomsyrar bloggen.
Min kommentar till ett inlägg:
”Har varit inne på den här bloggen några gånger och läst. Förvånas över att anonyma röster inte har tillträde och framförs synpunkter som inte stämmer överens med blogginnehavarens så är man inte välkommen.
Det är ju du som avgör vem som får tillträde på din blogg och kan förstå din frustration, men när jag läser din presentation av dig själv förstår jag än mer och inser att här finns inget utrymme för meningsutbyte, så jag nöjer mig med att citera vad du själv säger:
“Jag är saklig och far aldrig med osanning, men jag har ingen ambition att se saken ur “båda sidors synvinkel”.
Lycka till med freden i Mellanöstern…!
/ Inspirone”
Den här kommentaren från mig ovan släpptes aldrig igenom – men viktigare var att det blev ytterligare en bekräftelse på att konturer av fanatismens ansikte finns lite överallt i samhället och det förklarar en del varför vissa aldrig välkomnar dialog och civiliserad kommunikation.
Samtal och dialog är nog trots allt ett av fredens verktyg, men samtidigt får man inse att alla varken vill eller vet hur man använder sig av detta verktyg…allt medan kriget fortsätter.
Statsministerns jultal
var inte till belåtenhet för alla – ”…hur kan han tala om brott och straff när det snart är jul… han borde ha talat om finanskrisen…han talade inte som en landsfader…han inspirerade inte…osv…
Till er som inte var nöjda och tyckte det mesta var tråkigt av det statsministern sa, så önskar jag ändå en trevlig och fröjdefull jul och att ni trots missnöje kan vända det till en positiv anda och vara en budbärare av ljus och värme till omgivningen – men det förutsätter att man inte har en allt för tråkig tillvaro och min förhoppning är att inte det Reinfeldska talet har förstört julefriden allt för mycket.
Funderar på att själv hålla ett jultal till mina närmaste, precis som Gustav Svensson brukade göra – övriga i familjen suckade när han högtidligt försökte sig på att läsa en Tomtesaga där snön ligger vit på taken…, och det slutade alltid med att…”vi har det allt ganska bra ändå…” - och man önskade varandra en god jul.
Så, vad ni än tycker om statsministerns tal - SvD
God Jul!
B OBAMA…?
blir USA:s näste president och kommer att flytta in i Vita huset i början av nästa år. Så tror många – men inte alla.
Egentligen vet vi inte hur det blir, men enligt oppinionsundersökningarna leder Barack Obama över John McCain och detta skulle då vara en fingervisning att demokraternas kandidat kommer att svära presidenteden den 20 januari 2009.
Obama är utan tvekan en entusiasmerande person – inget tvivel om den saken. Han har talets gåva och gör sig bra på stora scener och regisserade framträdanden med stora publikmassor – har också lyckats bra med sin politiska kampanj om förändring som fört honom fram till slutspurten där han nu är mycket nära mållinjen.
Hur han kommer att förvalta ett eventuellt presidentämbete, vet vi inte. Hur han kommer att hantera och agera i ett för USA eller världen skarpt läge, vet vi inte. Allt hittills är bara yta och stjärnglans – frågan är om denne Obama endast är en snacksalig och maktlysten person som har förmåga att dupera stora folkmassor – eller kanske rent av en djupt sinnad person med förmåga att leda det stora landet i väster med samma entusiasm och löfte om förändring, som han proklamerat gång på gång under den långa och intensiva presidentvalskampanjen.
Det återstår att se…
John McCain då…hur blir det med honom? Det kanske blir han som svär presidenteden den 20 januari 2009.
Det återstår att se…
Carolin Stenvalls familj
har i ett öppet brev till flera redaktioner vädjat att få sörja ifred utan mediernas inblandning.
En stund i sorg och förtvivlan uttrycker ändå familjen i ett brev till många sitt stora tack för olika insatser och stöd i samband med sökandet som pågick i flera veckor, och som ledde fram till att en gärningsman kunde gripas och att den eftersökta kvinnan kunde hittas.
”Med detta brev vill vi också be media att låta oss sörja vår Carolin ifred. Vi önskar även att media visar den häktade mannens familj respekt.”
Den här vädjan från familjen är tydlig och klar vilket innebär att det åligger media att visa den respekten och ta dessa ord på fullaste allvar. Det finns ett stort allmänintresse att följa polisens utredning kring fallet även i fortsättningen och det är denna rapportering som media ska ägna sig åt.
Familjen önskar ingen uppmärksamhet i sitt sorgearbete - man önskar också att media ska visa respekt för gärningsmannens familj.
Empati
Pär Nuder -
Vi ser dig numera i tv-soffor och i tidningar - du gör din röst hörd i radion och du har fullt upp med att marknadsföra din bok ”Stolt men inte nöjd” – Leif G W Persson tycker att du skulle bli en utmärkt statsminister – ditt namn nämns dagligen i all slags media och jag unnar dig verkligen att få bli sedd och uppmärksammad i offentligheten igen och många kan se din egen lycka och tillfredsställelse lysa i dina gnistrande ögon.
Stolt – över vad…? Att lyckas med att skriva boken kan ju frambringa en viss stolthet så klart.
Missnöjd – med vad…? Pär Nuder, du har ju hänvisat till vissa avsnitt där ditt missnöje har med situationer och personer i din omgivning att göra och frågan är om det är så spännande att läsa eller om man får någon behållning av din berättelse. Det ska jag låta vara osagt eftersom jag inte läst boken.
Är inte så intresserad av själva läsningen men det som slår mig är att både du och Lars Danielsson som skrev sin bok ”I skuggan av makten” uttrycker en viss bitterhet över det förgångna eller förflutna. Ni som vandrat så länge i maktens korridorer borde kunna känna både stolthet och belåtenhet över er gärning i rikets tjänst oavsett ämbetets karaktär.
Men å andra sidan är ni ju inte mer än människor…
Förstår dig Pär att du blev glad att höra Leif G W säga att han kunde tänka se dig som statsminister – om det nu var i verkligheten eller som en kommande roman eller deckarfigur vet inte jag.
Vi får väl se.
Sahlins Svängdörrar
kommer nog att bli ett ofta använt uttryck som kommer att sammankopplas med partiledarinnan ett bra tag fram över.
Mona Lisas leende kommer att vara för evigt.
Hur länge vi kommer att se MonaS leende återstår att se…
Lars Ohlys vädjan: ”Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här…” fick, tycktes mig, MonaS leende att se lite mera ansträngt ut.
Men jag kan ha fel…
Mona Sahlin
blir inte inbjuden av Alliansen. Hon blir sur som alltid och beklagar sig för Ingvar Carlsson som mumlar någonting om att Fredrik Reinfeldt är oerfaren och inte klarar den ekonomiska krisen utan socialdemokraterna.
Cirkus.
Socialdemokratin behövs överhuvudtaget inte i det här landet. Dom har spelat färdigt sitt parti för länge sedan och kommer förmodligen inte att existera i framtiden.
Mona Sahlin är sur – och bitter.
Ta en Toblerone!
Ett råd från Inspirone.
Smekmånaden
är över för Sarah Palin och hon ifrågasätts alltmer. Tror inte att Sarah Palin haft någon smekmånad - eller vad menar Expressen… Allt fler ser nu fram emot debatten mot Mr Biden och den som upplever Sarah Palin som ett hot kan ställa sig i vänsterledet både här och i USA och gärna påstå att hon inte ens tror på sig själv längre.
Guvernören för den till ytan största delstaten i USA – att försöka förlöjliga eller förminska henne säger nog mer om den som fäller det omdömet. Den här kvinnan är och kommer vara väl rustad att möta både sina motståndare och de som vill ge henne sitt stöd – som kvinna och vicepresidentkandidat.
Tro inte att du är någon!
Men Jante, det är ju precis det hon tror – och är.
Sarah Palin.
FRA-lagen
skulle integritetsförstärkas förklarade statsministern redan på försommaren – och nu är det klart. Lugnt, stilla och med beslutsamhet visar alliansen att man återigen inte ger efter för alla högljudda röster som inte ens har tillräcklig kunskap i frågan och som påstår att enda alternativet är att riva upp lagen.
Tomas Bodström är som vanligt missnöjd och när man hör Peter Eriksson mumla texten till Prästens lilla kråka, kan man bara vara tacksam att han inte är en representant för regeringen.
Full enighet i Alliansen.
Bra jobbat Fredrik Reinfeldt!
Strategin
att pröva Christine Schürrers trovärdighet under förhören lyckades ganska väl och kanske var direkt avgörande – tyskans redogörelse för tex resorna till Arboga och klädseln vid dessa tillfällen ställdes emot polisens vittnesuppgifter och dessa stämde inte alltid överens. Finns ytterligare ett stort antal omständigheter som talar emot tyskan.
Sammantaget visar förhören att tyskan inte talar sanning och att detta till slut blir mycket besvärande för henne själv då hon drunknar i detaljer som polisen ber henne redogöra för. Finns fortfarande ingenting som binder henne vid brottet, men indiciekedjan blir allt för stark och räcker för ett åtal.
Nu väntar en rättspsykiatrisk undersökning som efter fyra till sex veckor ska resultera i ett utlåtande till domstolen huruvida CS har/hade en psykisk störning eller ej. Man får en tydlig bild av att dådet är planerat och någon undrar hur man kan vara psykiskt sjuk när man är kapabel att planera på det sättet.
Kanske just därför – min gissning är att Christine Schürrer kommer att uppfylla kriterierna för en allvarlig psykisk störning vid tiden då brottet begicks och därav senare dömas till rättspsykiatrisk vård – under förutsättning att det är hon som ensam utfört dådet och att hon kommer att dömas för det också i hovrätten.
Bara tyskan vet… och/eller någon annan vem som är den skyldige – men som sagt, det finns fortfarande inga bevis som binder henne till själva brottet och hur hon lyckats röja alla eventuella spår är en bedrift i sig – eller bara lyckliga/olyckliga omständigheter.
På tal om undanröjda spår - den som söker han finner – i Tyskland…eller i direkt anslutning till brottsplatsen…
Christine Schürrer
befann sig i Arboga den där måndagskvällen i mars när det hände. Minnesbilden att hon står utanför dörren och att hon är på väg in i den röda villan klarnar allt mer, och kanske är det så att inte någon behöver betvivla det, men vi vet också att hon inte lämnat något enda spår efter sig.
Vi vet vad som hände eller rättare sagt vad följderna blev av det som hände och utspelade sig där inne i huset.
Men, vem som var tyskans medhjälpare – det vet vi inte…
